Äntligen har jag tagit mig i kragen och redigerat bilderna från vår resa till Lofoten i somras. När man en gång besökt Norge så blir man som frälst i landet, därför har Lofoten varit på min bucket list ett tag. Min syster och jag bestämde oss någon gång på vårkanten att vi skulle göra en resa till denna magiska plats. I början på sommaren bokade vi och i slutet av juli reste vi iväg. Bilden ovan är en av mina absoluta favoriter från denna resa, på toppen av Reinebringen, ett av Lofotens mest besökta ställen. 

 

 

Vår första resedag gick mest ut på att sitta i bil, eftersom vi körde ända från Närpes till Bodö (med färjan över till Umeå förstås). Vi kom fram sent på kvällen till Bodö och checkade in på Scandic havet. Gick en snabb sväng vid vattnet i Bodö innan vi gick och la oss. 

 

Klockan halv 6 nästa morgon checkade vi ut och körde på färjan som skulle ta oss till en liten ö längst ner på Lofoten, Væroy. Och med liten menar jag verkligen liten, fanns typ en enda butik på ön. Färjan till Væroy tog fem timmar om jag minns rätt, så vi var framme typ klockan 11. Vårt mål för dagen var Måstadsfjället, så dit styrde vi kosan. 

 

 

Hela vägen upp till toppen gick det en landsväg så det hade varit en lätt match om den inte hade varit avstängd. Man kunde inte se toppen nerifrån parkeringen eftersom vägen slingrade sig. Men smart som man är så tog man ju drönare och flög upp för att se vart vägen ledde :) Alla vandringar som vi gick så använde vi oss av 68norths ruttbeskrivningar, vilket var guldvärt, annars hade man inte hittat någonting. Vi är ju trots allt lite bekväma av oss och har inte toppen kondition, så vi ginade upp för bergsväggen till landsvägen upp till denna vy. Sen var det ju inte så svårt att hitta eftersom man bara kunde följa landsvägen ända fram. Denna plats hittar man sedan på toppen bakom ett elverk(?) och den är ju förstås egentligen avstängd för allmänheten. Men det skiter ju i princip alla i ;D Som jag skrivit förut så kunde vi ju aldrig i livet tänka oss att gå ut här eftersom det är så pass högt upp och stupar rakt ner på alla sidor. Men efter att ha kämpat upp för en fyra kilometer lång backe så var det bara att ta tag i saken. Det började med att vi kröp utan men efter en stund så tappade man ju fullständigt all respekt och innan vi gick därifrån så kollade vi knappt var vi satte fötterna. Om man säger som så man anpassar sig till allt i sin omgivning förr eller senare. Utsikten var i alla fall helt magisk och det gav en endorfinkickar att sitta och dingla med fötterna vid kanten. 

 

 

Vi började vår vandring neråt igen efter någon timme. Vandringen neråt var desto enklare. Dock tar det ju nog en hel del på benen att hela tiden bromsa också. Väl nere igen letade vi upp öns enda restaurang där alla vi mött på vandringen var kändes det som. Efter det utforskade vi ön lite mera och flög lite drönare innan vi tog kvällsfärjan till Moskenes. 

 

 

Vi hade bokat en Rorbu, vilket är en fiskestuga och ett måste att bo i om man besöker Lofoten. Vi kom fram ganska sent så nycklarna låg i en blomkruka utanför receptionen och vi gick och la oss på direkten.

 

 

Så här såg utsikten från vår Rorbu ut, den utsikten skulle man lätt kunna vakna upp till varje dag. Nästa dag låg vi rätt länge om jag minns rätt innan vi började utforska Lofoten på riktigt. Vi körde en sväng via Reine och Hamnoy, men solen lyste så det var helt enkelt inte så bra väder för fotograferna. Vi körde vidare till Nusfjord, Ramberg, Fredvang och hela vägen upp till Ballstad, vilket är en bra bit.

 

 

På vägen tillbaka svängde vi in mot Haukland beach, stranden på bilden ovan. Vilken nog var helt fantastiskt om ni frågar mig. Att komma hit var som att komma till Karibien. Vattnet var helt blått och stranden vit och med de ståtliga bergen i bakgrunden gjorde det det hela ännu bättre. Vattnet var ju förstås inte så varmt men det fanns faktiskt folk som simmade där. Efter det körde vi hela vägen tillbaka till hotellet i Moskenes, handlade och gjorde middag. Fastän vi hade suttit i princip hela dagen i bil så var vi rätt trötta och benen var ju kanske inte i toppenskick från dagen före heller. Vi vilade lite och divlade om vi faktiskt skulle våga ta oss upp på Reinebringen. Men nu var det ju helt enkelt ett must-see, så vi gjorde oss klara, googlade instruktioner och körde iväg. 

 

 

Vi hittade parkeringplatsen och började gå mot berget, som man aldrig nog skulle hitta utan instruktioner. Varningsskyltarna började avlösa varandra, med texter som livsfarligt, man gör det på egen risk, avrådes med mera. Men längst ner mitt på ena bergsväggen såg man en liten stig som gick uppåt. I början var det inte så brant och många träd som man kunde dra sig fram i. Men efter ett tag fanns det bara en jordig stig med mycket små stenar. Vi började vår vandring uppåt cirka halv tio på kvällen.

 

Vi mötte många som var påväg neråt och de försäkrade oss om att denna klättring var värt det. Jag skulle nog mera kalla det en klättring eftersom det i princip gick rakt upp men med en hel del svängar. Upp till toppen är det cirka en kilometer men toppen i sig ligger på cirka 500 meters höjd. Det tog på en hel del, vi stannade och flåsade mest hela tiden och sade varje gång att nu kan det inte vara länge kvar, haha. Och upp kom vi till slut och man kände ju sig mer eller mindre livrädd som ni kan se på bilden. 

Men utsikten kan man ju absolut inte klaga på, helt amazing och värt varenda steg. Detta som är det fina med livet, att få uppleva sådant här. Att vi gjorde en kvällsvandring upp hit berodde mest på att det var väldigt hett under våra dagar på Lofoten men också på grund av finare fotomöjligheter och ännu ett plus var ju att vi fick vara nästan ensamma på toppen. Det var några finländare där uppe också så det är faktiskt en av dom som har tagit den här bilden på oss. 

 

 

Detta är en bild från toppen och som ni kan se så sitter det människor där längst ute. Här uppe beundrade vi utsikten, fotograferade och bara njöt tills det som inte fick hända hände. Min kamera slant och att se den rulla ner för berget gjorde ont i hjärtat men som tur var stannade den efter x antal meter och det verkar som motljusskyddet turligt nog tog de värsta stötarna. Humöret sjönk verkligen i bottnen där men samtidigt förstod man ju också att det hade kunnat vara en själv som rullat ner där. Vi lekte verkligen med döden här och efter denna händelse bestämde vi oss för att försöka börja ta oss neråt. Nu har man börjat bygga trappor upp till Reinebringen. Stora stenblock flygs upp med helikopter eftersom man inte kan få stopp på turistströmmarna. Har läst att under tiden detta pågår har man vakter som står och nekar männsikorna en vandring upp hit. Enligt min mening kommer det ju att bli mycket säkrare att vandra upp hit nu, men på något sätt så tappar det ju lite tjusningen också.

 

På toppen av Reinebringen med ett stup på 500 meter ner mindre än en meter från mina fötter, härligt men förskräckligt på samma gång. Med skakande ben tog vi oss neråt och vi rutshade faktiskt mer eller mindre ner. Trodde jag skulle få säga goodbye till mina splitternya fjällräven keb trousers efter det men dom är ju gjorda för förhållanden som dessa så de klarade sig utmärkt. Klockan halv 1 på natten igen landade vi nersmutsade och trötta på marknivå igen och vi kunde köra tillbaka till rorbun.

 

 

Helt ärligt så sov man kanske inte så riktigt bra den natten, för det var då den slog till, ångesten och skräcken för vad man egentligen hade utsatt sig själv för. Lyckades på något vänster somna till slut och vi sov länge även nästa morgon. Vi packade ihop våra saker och checkade ut. Vädret var regningt och mulet, bättre fotoförhållanden än dagen före. Vi körde via Reine, Hamnoy och Sakrisoy. Vi hade egentligen velat prova på att paddla kajak eller kanot i Reine. Det hade varit rätt mäktigt för där kan man se en och annan späckhuggare i vattnet. 

 

Vi styrde vidare till Nusfjord igen och The Wall. Här kände vi oss lite dumma eftersom väggen såg så liten ut på våra foton innan vi kom på att vi kanske borde prova med en längre brännvid. Jag kommer aldrig att sluta fascineras över detta magiska land, så vackert.

 

 

Målet för dagen var vårt hotell i Ballstad men först svängde vi in via Fredvang och bron som går över där. Vi var här även dagen före och detta kommer nog att vara ett av våra starkaste minnen från resan eftersom vi mer eller mindre blev utskällda av en norsk gubbe här. Men det är sådant man får ta när man flyger drönare och vi är defintivt bara två av tusentals som flugit här. Sjukt mäktig vy är det här i alla fall!

 

 

Vår sista natt på Lofoten bodde vi i Ballstad på Solsiden brygge. Vi laddade om och åt middag nere i restaurangen innan vi ännu en gång drog på oss vandringskläderna och åkte tillbaka till Fredvang, över bron och parkerade bilen på en parkering en bit från Kvalvika. Denna vandring startade vi halv sju på kvällen. 

 

 

På denna vandring hade vi två mål, Kvalvika beach och Ryten. Vi parkerade vid vägen eftersom Kvalvika beach är helt omöjlig att ta sig till med bil. Jag läste igår att man har planer på att bygga en parkeringsplats här, troligtvis för att det mer eller mindre stoppar upp trafiken med alla bilar som parkerar längs vägen. Vandringen var från en början ganska lätt med spångar och trappor. Men efter ett tag började stenarna komma, vi skulle alltså ta oss över ett helt berg med stenar för att nå stranden och dessutom var vädret dimmigt och lite regnigt. Det gällde att hålla koll på var man satte fötterna och ibland kröp man mera på knäna när man skulle upp för stenarna.

 

 

 

Så här i efterhand har man insett att det verkligen hade underlättat om man hade haft vandringsstavar med sig att skjuta på med och hålla balansen med. Vi tog oss upp för berget efter många pauser och såg människor som gick upp till vänster. Men vi tyckte stigningen var för brant och valde att försöka ta en lättare väg upp, så som vi också förstod det enligt ruttbeskrivningen. Men det visade sig vara ett misstag. För efter att vi gått ett bra tag så var vi helt lost. Men vi förstod ju förstås att vi skulle högre upp och bakåt. Så vi svängde av, vilket resulterade att vi fick gå i vått gräs hela vägen och fötterna blev blöta . Vi borde ha haft riktiga vandringsskor här. Den rätta utrustningen underlättar verkligen när man sysslar med sånt här. 

 

 

 

Till slut nådde vi toppen och kunde äntligen se Kvalvika beach uppifrån. Nog var man ju allt lite nervös när man med våta och darrande fötter skulle ta sig ut där på klippkanten, men det gick och mäktigt var det. Ren balsam för själen!

 

 

Eftersom vi hade gått vilse hade klockan tickat iväg så vi bestämde oss för att inte stanna så länge på toppen utan vi började vandringen ner. Neråt går det ju alltid snabbare och vi var tillbaka vi bilen halv 1 på natten. Tur att det aldrig blir riktigt mörkt på Lofoten på sommaren. Vi körde tillbaka till hotellet och smällen man fick ta för att ha gjort utmanande vandringar tre dagar i rad var att benen hade väl mer eller mindre gett upp. Att ta sig ur bilen var en kamp för att inte tala om när man skulle ta sig upp i trapporna till hotellrummet.  

 

 

Nästa morgon packade vi ihop och började bila hemåt. Vi körde ett varv via Henningsvær och tog matpaus i Abisko. Man kände sig ganska tom att efter en sån här otrolig resa måsta återvända hem. Det är inget snack om saken, jag trivs bäst på resande fot. Sista natten sov vi i bilen utanför ett Neste på finska gränsen, fabulous ;D

 

 

En favoritbild på oss två och en favoritbild från resan. Jag kan med handen på hjärtat säga att detta är min absoluta favoritresa. New York, Amalfi, Island med mera men inget slår denna.  På denna resa kan man nog säga att jag fann kärleken till naturen och vandring. Det är nog något  speciellt med att man måste kämpa lite för att nå det man drömmer om att se. Det är ju också sådana här resor som är riktiga äventyr och som man kommer att minnas livet ut. Fast jag vet att vi många gånger lekte med döden eftersom vi är ganska så oerfarna, så är det nog något speciellt med spänningen över det hela också. 

 

 

 

Just nu snurrar tankarna på nya äventyr mest hela tiden. Jag hoppas att vi i sommar ska kunna besöka Dolomiterna och kanske även Norge. Det gäller bara att försöka skaffa sig lite bättre kondition och mera och bättre utrustning.